Känslomässsig rädsla

Mitt hjärta har gått helt upp och ner de senaste månaderna. Lite som en sinuskurva, dock inte lika regelbundet.
Detta har inte nödvändigtvis varit helt negativt. Inte heller har det alltid varit lågnt under vad som kan vara nyttigt. Känslokaos skulle man kunna kalla det.

Det handlar om gammalt uppskärande som gör väldigt ont för Fabians hjärta, gamla känslor som han hoppats var väldigt långt borta.
Det handlar också om känslor i knapp styrfart, blandad med omtanke och all välvilja. Bra att ha men inte riktigt Fabians grej även om det vore väldigt nyttigt. Nyttigt att faktiskt ha den okomplicerade omtanken, känslan och glädjen av att ha någon nära.

Sen finns också glädjen. Det stora glädjeämnet. Personen som är i Fabians tankar jämt och ständigt. Det är väldigt bra. Men det är också väldigt jobbigt.
Hade jag (notera bytet från tredje till förstaperson) agerat som vanligt så hade jag kvävt detta i dess linda och mått dåligt av det. I det här fallet är det dock annorlunda. Kanske kan jag komma att sätta mig själv i fokus. Samtidigt skulle ett sådant agerande kunna innebära en stor förlust.
Något jag räds ordentligt. En mycket jobbig situation vill jag påstå.