Uppryckning

Det gick som väntat. Det gick som jag hade väntat mig att det skulle gå. Har jag ingen att kämpa mot, förutom mitt eget samvete, så räcker det inte till, det blir inte riktigt tillräckligt.
Jag körde mitt sista pass med min personliga tränare för snart en månad sedan. Sedan dess har det varit fullt upp helt och hållet på jobbet och dessutom en segdragen förkylning på det.
Detta har gjort att jag kommit ifrån mina rutiner. Alldeles för mycket.

I ärlighetens namn vet jag innerst inne att jag skulle kunnat klara mig bra, jag hade kunnat hitta tiden och möjligheten om jag bara ville. Detta stör mig mycket. Att jag försatte mig i situationen som jag fruktade, som var anledningen till att jag sökte hjälp från första början.

Min mor frågade mig om jag slutat helt och hållet. Det lät väldigt definitivt Hon fick det att låta som att sluta var samma sak som ge upp. Det är det definitivt inte i min värld. Ett misslyckande som detta gör mig mest bara förbannad på mig själv, en anledning att kämpa vidare att fortsätta. Att skärpa mig. Dags för uppryckning I say!