Jag hatar kärlek

Jag hatar kärleken. I hela mitt liv har kärleken varit målet för allt jag tagit mig för. Det har varit någonting eftersträvansvärt, något otroligt vakert. Något önskvärt. Lösningen. Vägen till lyckan. Men för mig innebär kärlek bara lidande. Kärlek och lidande är två vitt skilda begrepp som för mig har kommit att bli synonyma.
Kärlek är det vackraste som finns och övertygelsen om att den aldrig kommer drabba mig, i positiv mening, tär på mig något fruktansvärt. Dagligen. Det låter uppgivet och det är det. Hoppet sägs vara något man skall hålla fast i, något man aldrig skall överge. Det har jag gjort, vad gäller kärlek
Kärlek för mig är förknippat med ångest. Någonting jag aldrig kommer nå, någonting jag inte kommer få uppleva. Det sägs vara någonting positivt, någonting att glädjas över. Jag ser den glädja andra. Göra andra lyckliga. Men det verkar vara just det som kärlek är. Något för andra. Något som kan göra andra lyckliga.
Jag kan inte säga att jag upplevt kärleken. Jag har upplevt människor som känner väldigt starkt för mig men aldrig situationer där jag är är huvudpersonen, där jag är personen i fokus för kärleken, det har alltid funnits saker emellan, människor i vägen, andra relationer eller andra saker som är viktigare. Barriärer.
Jag har bara varit med om kärlek i negativ mening. Kärlek som inneburit stor personlig smärta.
Kärlek som orsakat stort lidande.

Jag hatar kärlek.