Jag förnekar mig inte

När man känner som jag gör och är öppen med det så får man ofta, väldigt ofta, höra att det snart vänder. Men man får aldrig presenterat för sig en tidsplan. Jag har i varje fall aldrig varit med om det.
Få personer tror jag riktigt kan förstå den absoluta ensamheten och vad den innebär. Hur den känns. Den skapar domäner inom mig, djupt inom mig dit ingen når, dit ingen kan gå och kanske inte heller bör kunna ta sig.
Hur länge orkar man egentligen med?
Tillvaron är lite som att försöka hålla sig uppe i kvicksand. Ibland är man djupt nere, med näsan vid ytan men knappt mer, ibland har man känslan av att nästan ha tagit sig upp. Fortfarande är kampen densamma. Alltid där, alltid konstant.
Man lär sig genomlida den men man lär sig aldrig leva med den. Tur är kanske det. Att lära sig uthärda är ett steg närmre acceptans och det är ett steg jag inte tänker ta.