Den eviga kärlekens förbannelse

Min kropp och mitt inre lider.
Igår afton, i en av de för mig verkliga kyrkorna i Göteborg, en av de verkliga arenorna för religionsutövande, dog en bit av mig.
En ren kärleksakt uppdelad på 2 x 45 minuter ägde rum. Jag var en del av den. En av de mäktigare tillställningar jag varit på. Få gånger har jag sett en blåvitrandig klack hålla igång på ett sådant vis. Jag har bara varit med om det en gång tidigare. Den där magiska eftermiddagen den 28 oktober i fjol. Förutsättningarna var lite liknande nu. Nästan trettio tusen på läktarna. Ett ihärdigt regnande. Till och med GotEvent bjöd upp till fest med att faktiskt spela blåvita hymner medan publiken inväntade avspark. Mäktigt att höra "En stad ett lag" igår.
Läktarn vibrerar, händer höjs mot skyn. Precis som i sången.
Det var som gjort för att vara en sån där afton där agnar skiljs från vete, storebror visar upp sin krafter mot lillebror. Men lillebror blev för stark. Plågade stod vi där. Plågade sjöng vi. Vi fortsatte sjunga. Vi fortsatte stödja vårt lag. Många var vi nog som grät inom oss. Jag gjorde det. Många var vi som kände inget annat än besvikelse.

Besvikelse. Alltför många uttryckte detta. Med hädiska utrop mot våra egna. Hatuttryck mot våra egna. Jag känner viss stolthet i att jag inte gjorde detta. Jag höll mig ifrån att uttrycka min frustration. Istället gjorde jag vad jag kunde för att uttrycka mitt stöd för de som kämpat då jag visste att frustrationen hos dessa är jämförbar med den hos oss.
Jag skulle aldrig kunna uttryck något negativt mot de blåvita. Må vara att frustrationen, besvikelsen och lidandet finns där. Men avsky eller hat som så många uttryckte igår, det känner jag inte. Jag känner kärleken till mitt lag, lika starkt som alltid. I vått och i torrt. Även om jag alltför många gånger drar mig för att gå och uttrycka den, av rädsla för att få vara med om något jag inte vill, vara med om mer lidande. Men också av någon djupt rotad rädsla för att lidandet som mitt älskade lag ger mig skall drabba mig mer. Skall sätta sig och bli någon form av permanent lidande. En rädsla jag inte borde ha. Alldeles oavsett så är jag stolt. Stolt över att när jag vaknar kunna gå fram till soffan där den vackra blåvita tröjan i frustration lite slarvigt lades igår kväll. Stolt över att kunna titta på den och fyllas av ett leende. Ett stormigt sådant men dock ett leende. Kärleken må orsaka lidande och svårmod men sådan är kärleken och den här kärleken är större och mer omfattande än något annat. Det är inte bara en känsla. Det är något evigt.