Återigen en period, i detta fall en helg, bakom mig där slutsatsen är att jag verkligen inte vill känna. Jag vill inte vara den jag är med vad det innebär för det gör mig mer ont än vad det gör mig gott.
Jag känner en väldig massa, om olika saker, framförallt angående andra och dess relation till mig och min relation till dessa. Mycket, väldigt mycket som jag vet är hopplöst, hopplösa känslor som jag ändå har, något som är för mig väldigt smärtsamt.
Jag är vid det här laget, efter att ha levt mitt liv, väldigt van vid detta tillstånd. Att känna men att veta eller märka att vad jag känner är hopplöst. Det är alltid smärtsamt, på olika vis och olika mycket men alltid smärtsamt. Var gång leder det än mer till slutsatsen att jag helst inte skulle vilja känna alls.
Varje gång jag tänker vad jag just skrivit så kommer jag på mig själv med att om det vore en Fabian som inte känner så skulle det vara en Fabian som inte är den han är idag, Inte alls. Det skulle vara någon väldigt långt därifrån. Jag är, på gott och ont formad av mina känslor, vad jag känner och vad jag har känt. Detta har gjort mig till den jag är. På gott och på ont som sagt. Det känns dock fortfarande många stunder för jävligt rent ut sagt. Så är det att vara Fabian.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar