Årets ensammaste tid. Jag tror att man kan sammanfatta nu på det viset.
Den mörka, kalla, dystra tiden på året. Tiden då man som mest vill ha någon att dela tiden med, dela mörkret. Ha någon att krypa ihop hos. Ha någon att krama om, någon att dela vad som är med; mörker, tystnad, tristess, kyla och högtidsstunder. Uppleva glädje med. Att uppleva att inte vara ensam.
Ju fler man har omkring sig, så upplever i varje fall jag det, som har någon att dela tillvaron med, ju ensammare känner man sig. Det är en djupgående obehagskänsla, än starkare den här tiden på året än nån gång tidigare.
På detta kommer julen, som tydligen sägs vara en trevlig högtid. Jag är lite skeptisk.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Julen suger om man inte har en vettig familj alternativt vänner som finns nära. Själv kommer julafton spenderas ensam i pyjamas och duntofflor framför tvn med nån bra mat. Humbug säger jag bara, humbug!
Hur kan skepsism och jul kopplas ihop? Förutom om det handlar om hur julen förvandlar de allra mest skeptiska till glada och förhoppningsfulla!
Din röde vän, men tyvärr inte den röde baronen...
Skicka en kommentar