Bruten

Jag har gått sönder. Ordentligt sönder. Jag är hel på utsidan men helt ohel på insidan. Bruten. Sönder.
Det är tyvärr något jag upplevt tidigare. Eller nej. Det är det inte. Orsaken är inget jag upplevt tidigare. Men känslan är det. Den känns väldigt tjugohundrasex. Nedbruten. Trasig.
Jag vet hur jag hanterat det tidigare. Det är något jag inte vill uppleva igen. Instängdhet. Ångest. Att ständigt ha gråten i halsen. Nära men ändå osedd. Att vägra visa den.
Jag vill inte hamna där. Jag får inte hamna där. Men just nu är jag väldigt nära. Skör. Rädd för ensamheten. Rädd för att vara ensam med mig själv. Fasande.

Men det värsta är att inte längre ha säkerheten. Inte längre ha friheten att våga vara mig själv. Att våga vara Fabian. Där är jag inte längre. Vad som väntar nu, vad som kommer, det vet jag inte. Det skrämmer mig mer än något annat.

Vad som har hänt? Hur skall man uttrycka det bäst. Man skulle kunna säga att mitt beteende har hunnit ikapp mig...