Livet efter

Om än subtilt så finns traumat kvar efter han som i min umgängeskrets går under namnet Reinfeldtmannen. Min rånare. Trots att dom har fallit och att han är fälld för brotten han har begått. Jag märker också att det verkar variera beroende på hur jag mår. När jag är lite ur slag, som helgen som passerat, så märks det mer. Den där trängande paranoida känslan, känslan av fruktan för alla omkring mig. Känslan av att jag måste skynda och att alla på vagnen ser lite skumma ut, tittar lite konstigt på mig.
Vanligtvis brukar det gå bra. Jag känner nästan inte ens att det är jobbigt att gå hem när det är mörkt. Jag vet att jag klarat mig bra. Jämfört med övriga inblandade har jag kommit lindrigt undan vad gäller trauma och livet efter. Det gör tillvaron lite lättare. Det tjänar ingenting till att se det negativa, även om det är lätt och ibland skönt. Jag måste försöka se det positivt.