Jag sägs som person vara ordentligt driven. Och politiskt är det nog så. Likaså är det så när jag fått för mig nånting som jag gett mig fan på. Om det så gäller att hjälpa mina vänner styra upp sitt liv eller att lära sig en sång för att få chansen att stå på scen.
Däremot är saknar jag i mångt och mycket detta driv när det gäller mit perosnliga liv. Framförallt om det skulle kunna påverka mig positivt. Detta tillsammans med en bristande självkänsla gör att jag i mångt och mycket kan verka ganska avstannande och tafatt. Ofta kan jag vilja ha nånting eller någon väldigt mycket men visa det genom att hålla igen eller gå därifrån i min blygsamhet.
Jag kan på ett alldeles excellent vis uttrycka mina känslor för någon, på ett ärligt oblygt sätt. Men jag kan stunden därefter uttrycka ett stort antal frågor i mitt eget huvud runt situationen som uppstått. Och jag gör det definitivt. Tvekar. Vad som än uttryckts om mig.
Jag är tyvärr lite väl känslosam. Jag uttrycker vad jag tycker. Jag känner. Detta har alltid slagit tillbaka mot mig. Genom avvisande ordalag, blickar eller mina egna tolkningar. Men det faller mycket sällan väl ut. Detta är något som också gjort att jag ger upp. Jag ger upp rätt tidigt för att inte riskera mig själv att bli sårad.
Jag tror och hoppas så mycket om kärleken att jag gett upp hoppet om den.
Skall man lyckas få mig att tro på kärleken så måste man också våga visa den. Och övertyga mig om den. Sådan är jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Sötaste, underbaraste, finaste, roligaste, snällaste Fabian... Vad ska jag ta mig till med dig?
Vackra människa. Din tid kommer. Kramar
Skicka en kommentar