Kärleken till det skrivna ordet

Jag har i viss mån, av min far, ärvt ett bibliofilt sinnelag.
Mycket av min kärlek till det skrivna ordet stammar högst antagligen från en beundran för vad min far har gjort och åstadkommit i sitt liv.

Viljan att läsa har jag haft sedan väldigt länge. En av de som hjälpt den är en man vid namn Jimmy. En mycket uppmuntrande man som på Kronbergsskolan där jag gick i mellanstadiet var skolbibliotikarie. Det var Jimmy som ledde in mig på Olov Svedelids ungdomsböcker bland annat.

För mig är det skrivna ordet den uttrycksform som jag känner mig mest bekväm i och använder helst. Jag pratar en hel del. Ja. Men mycket av pratandet är utfyllnad av tiden under tiden jag tänker och mycket av pratandet är pratande för pratandets skull för att jag är fruktansvärt obekväm med tystnad.

Min pappa har ständigt genom mitt liv uppmuntrat mitt skrivande på olika vis, alltid varit mån om att se till att jag har möjligheten att skriva.

Fortfarande är det dock så att den person jag tror att jag lyssnar mest på den språkliga punkten är Christer Dahlqvist.
Christer Dahlqvist är och har ända sedan tidigt i gymnasiet varit min idol och förebild. Det är Christer som uppmuntrat och gett mig kärleken till ordet. Det är också han som uppmuntrat mig som elev och alltid varit villig till diskussion. Det är Christer som stimulerat den lilla kreativa ådra jag har.

Christer är också den stora anledning jag har att bli lärare. jag har haft många lärare genom åren men aldrig någon som Christer. Viljan att lyssna. Modet att säga emot. Viljan och vågan att utmana oss elever med nya utmaningar. Förmågan att sporra våra kreativa sinnelag. Jag är lycklig i det att jag har möjligheten att fortfarande i dag få hålla kontakten med Christer.

Christer är för övrigt också gammal boxare. En kamrat till mig, eller om det var jag själv, det minns jag inte, uttryckte en gång följande: "När Christer ger en en knytnäve i magen är det bara kärlek man känner".

Det är så sant som det är sagt.