Vi ändrade en sång

Den 28/10 är ett datum jag för alltid kommer ha nära mig. Det är dagen då min syster är född. Det är en dag som 2007 innebar något mer än bara firande av en syster.

Den 28/10 2007 är en dag av blöt tomhet. Det var också dagen då 41 000 änglar ändrade en sång.
Idrottsföreningen kamraterna Göteborg ledde allsvenskan och hade för första gången på elva år chansen att ta SM-Guld.
Jag gick hemifrån strax efter 11. Jag hade efter noga övervägande skippat jackan då det ju trots allt inte regnade ute. Istället bara jag 4 undertröjor, en blåvit hoodtröja och däröver en vackert blåvitrandig matchtröja. Jag kommer än idag ihåg hur jag såg en vindpust röra till ett par löv på gården utanför. Vind, blåst, kan det var fog för oro? Jag hade bättre saker att oroa mig för. Blåvitt kunde fortfarande gå miste om sitt allsvenska guld. Vi kunde torska mot Trelleborg. Djurgården kunde göra en herrans massa mål mot ett BP utan något att spela för.
Ett par lagade glasögon, två öl och en massa pizza senare tågade jag, oddset-Ando och Gustav mot Ullevi. Det hade börjat regna rätt kraftigt.
Vi kom in på arenan en dryg timme före matchstart. Bland oss i klacken som bara blev mer och mer packade, på flera vis, så hördes Knö daj in sjungas av muntra huttrande män. Synbart var att jag inte var ensam nervös. I åttonde minuten trycker Thomas Olsson, våran mittfältsgeneral, in ettan. Ullevi exploderar i glädjevrål. Jag kramar helt okända män bredvid mig som är lika sjukt lyckliga dom. Ett par minuter senare hörs en klassisk blåvit supportervisa.
"Vi har vunnit svenska cupen, vi har sjutton SM-Guld, I Europa har vi vart, även där vi guld har tatt, här är mesta mästarna från Göteborg".
Regnet hällde ner och vinden ven. Det blåste en del också kan man säga.
Någon bakom mig i klacken yttrade något om att BP hade tagit ledningen mot Djurgården. Jag hade svårt att tro det. Jag viftade bort det som lyckönskningar hos ungdomarna bakom mig. Pontus Wernbloom gjorde 2-0. Ingen kan kötta som Wernbloom.
Djurgården hade fortfarande inte kvitterat. Kalmar hade hunnit göra mål och med det gå om Djurgården. Det var förstås inte relevant men det gjorde det faktum att Djurgården inte skulle gå om oss mer greppbart. Vi skulle vinna allsvenskan. Hela matchen hade vår sång pågått, i olika skepnader och i olika utföranden men vi sjöng. Vi sjöng för att uttrycka glädje, hopp och för att hålla oss varma. I den 80e minuten började utbytte Wernbloom fira segern nere i båset. Strax därinnan hade vi börjat göra det. Jag hade inte gjort det men jag hade börjat inse att det kunde gå vägen. Vi hade ändrat våran säng. Utan någons direkta påpekande hade "Vi har sjutton SM-Guld" ändrats till "Vi har vunnit svenska cupen, vi har 18 sm-guld". Där någonstans, med de orden uttalade, fylldes jag med glädje hopp och tom eufori.
När slutsignalen sedan gick och planen stormades stod jag kvar där. Innerligt lycklig men också helt tom inombords.Den ofattbara euforin gjorde mig tom.
Det stod klart för mig att det kanske ligger nånting i det där med att glädjen ligger i jakten. I många år har jag nu gått på matcher med blåvitt, glatts åt en poäng, sett positivt i nederlag och förfärats över snedsparkande vänstermittfältare.
De gånger man har stått och blåst sönder på Ullevi under Royal League, beskådandes usel fotboll och glädjas åt de små sakerna. Att glädjas och minnas i efterhand.
Att alltid hoppas på framgång, att se målet men aldrig nå dit. Att hoppas på nästa år.
Nu var hoppet över. Nu var det uppfyllt.
Jag gick ner och trampade på gräsmattan, mest för att ha gjort det. Jag kramade om ett par andra överlyckliga människor som jag inte kände.
Jag vet än idag vad som uppnåtts men vet fortfarande inte att känna riktigt vad jag borde över det. Det kommer.
En god blåvit vän till mig, en man som är lite äldre och därför också varit med om det gamla blåvitt, gratulerade mig till mitt första SM-Guld. Och ja, det var det nog. Guldet 96 när min vän som stått brevid mig på ullevi så ofta hade upplevt det, vå var jag 13. jag visste att blåvitt var men inte vad blåvitt var. Det gjorde jag nu. Nu väntar jag bara på våren då jag åter kan sjunga om våra 18 guld...