A bouncing soul

Satt och lyssnade igenom mitt bibliotek på last.fm igår. Stötte då gruppen Bouncing Souls. Ett väldigt bra namn på en grupp som passar precis in på hur jag känner mig.
En studsande själ. Beskriver ganska väl villrådigheten som styr mig. Villrådigheten som gör att jag inte har kontroll.
Jag vet vad jag känner nu, att jag känner. Är inte helt säker på vad jag tycker om det, att jag är så förtjust i att jag gillar vad jag gillar. Men så är det och det får jag försöka lära mig att leva med.
Det känns om att jag har en studsboll inom mig som styr. Ibland har jag hjärtat i halsgropen, ibland tryggt bevarat på rätt ställe. Ibland känner jag inget, ibland känner jag för mycket.
Just nu har jag kommit fram till vad jag känner. Jag är inte alls bekväm med det, det gör mest just nu att jag känner mig tom. Men jag försöker hantera det.
Det har blivit lite av en obekväm vana. Att försöka lära sig hantera vad som är, vad jag inte kan kontrollera, att lära mig hantera mina känslor. Alltid allt för översvallande när de väl kommer till mig. Alltid riktade på ett vis som visar sig lönlöst.

Det är svårt för det finns så lite jag kan göra, det finns inga åtgärdsplaner i världen som funkar, det hjälper inte att prata om det för jag har redan gruskat mig själv så så mycket, så innerligt, så många gånger. Jag har fört ideliga dialoger med mig i frågan om vad som är rätt för mig, vad som skulle kunna vara fel, vad jag skulle kunna göra istället.

Men nu sitter jag här, med min studsande själ, själv, och får handskas med det bäst jag kan.