Intighet som inte uppskattas

Jag är tom. Tom på tänkande och tom på tyckande för stunden. Tom och saknande av vad jag vet att jag känner eller borde känna. Jag vet att jag känner, en del bra saker, en del dåliga saker. Just nu verkar allt sådant vara förträngt. För tillfället känner jag inte mycket alls. Jag försöker vara bitter, hitta saker i tillvaron att störa mig på men har inte lyckats med det heller. Jag är medelbitter, men inte på den där toppen som jag kan vara, där jag känner mig bekväm, där jag känner att jag tycker och känner ordentligt.
Jag vet att jag känner saker som besvärar mig, saker som jag verkar anse mig vara på väg att göra någonting åt. Det kommer göra ont. Ordentligt. Hårt. Tveklöst.
Jag vet att det kommer förära mig mycket tankar och ångest, utan egentlig möjlighet att påverka detta. Känns inte överväldigande härligt men det är tydligen så det är.
Jag verkar numera helt och hållet känna antingen vad jag inte borde känna, vad jag inte vill känna eller helt enkelt inte alls. Något som inte gör mig direkt mycket gladare.
Men just nu så känner jag som sagt mest tomhet. Det drömska, hoppfulla tänkandet är som bortblåst och kvar är egentligen inget. Eller jo. Något finns där men bara känslor som jag inte önskar. Känslor som gör mig mest ovillig, ovillig med en liten grad av förtvivlan.

Kontentan är att jag mycket hellre känner hopplöshet. Längtan. Ensamhet. Mycket hellre något av dessa än att inte känna alls. Men det finns tydligen ingen rättvisa på den marknaden. Jag känner mycket hellre något negativt som tidigare nämnda än inget alls. Dels för att jag vill känna något, jag är beroende av det. Dels för att ha något att jobba med. Något som jag vet att jobba för att komma ifrån, komma ur. Men nu är det som det är.
Jag känner mig lite som om voro jag i romanen Den Oändliga Historien, på väg att bli omsvept och insluten av intighet.