Ett minne blott

Jag glömmer sällan. Eller jo, det gör jag. Såna saker som matlådor i kylen och dylikt.
Men vad gäller sådant som berör mig mer personligen har jag svårt att glömma.
Man kan utan mothugg påstå att jag är fruktansvärt långsint. Så är nog fallet. Jag är en av de två mest långsinta personer jag någonsin hört talas om.
Jag lider rätt sällan av det dock. Jag har lärt mig att frånse vissa saker, lärt mig hantera det och inse vad som spelar mindre roll.
Förlåta men inte glömma ungefär. Det finns dock ett par händelser i mitt liv som jag stenhårt håller fast vid vad gäller min långsinthet. Livsavgörande dråpslag. Händelser eller uttalanden som jag känner påverkar för mycket för att glömma. Eller förlåta för den delen.
Jag försöker att istället för att se långsintheten som något negativt istället acceptera den och göra det bästa av situationen.
Mitt goda minne gör att varje händelse, varje ord, varje agerande betyder mer. Något som ibland är positivt för de inblandade och ibland till dess nackdel, dock är det på det viset jag fungerar, inget jag kan stänga av eller på. Så funkar jag och jag hanterar det på mitt sätt.
Agerar man på ett vis som är negativt för mig kommer jag troligtvis ihåg det, men märk väl, situationen är densamma om något positivt sker riktat mot mig.
Mitt goda minne formar min bild av min omvärld och de som befinner sig i den, utan undantag.