I en buffertzon

Jag tror mig ha hamnat i någon form av känslomässig buffertzon. Någon form av ingenmansland.
Mitt mellan vad jag vill ha och vad jag i mitt sinne tror mig kunna få. Vad jag vill ha är i mitt sinne en nära omöjlighet och vad jag tror mig kunna få är för mig en omöjlighet för att det inte är vad jag vill ha. Jag kommer inte speciellt långt med detta tänkande, det är en sak som är klar.

Båda alternativen handlar om att våga. Det ena om att våga tro på mig, att våga försöka men kanske misslyckas. Det andra alternativet handlar om att våga trotsa vad jag tror att omvärlden tänker och tycker. Det är kanske ännu svårare för att det kan i mina ögon få konsekvenser för andras syn på mig. Kanske hade jag dömt andra om de hade agerat så som jag skulle vilja våga.

Jag tycker att det är ganska tragiskt att andras syn på mig, hur jag tror att jag borde göra eller vara, är viktigare för mig än min egen syn och tro på mig själv. Besynnerligt illa.