Det bisarra i vardagen

Jag satt denna afton, hemmavid i min skönaste av stolar och åt middag, tittade på ett förvalt avsnitt av ettt tv-program och tog det allmänt lugnt.
Jag fick då, av en god kär bekant till mig, ett sms där det påtalades hur jag var saknad. Jag tackade för dessa vackra ord och påtalade på ett fint sätt att jag minsann saknade individen ifråga också.
Han sa åt mig att komma och så gjorde jag också. Jag såg klart på vad jag såg på, åt klart vad jag åt av och satte mig på vagnen in.
En synnerligen blöt kväll hade jag att vänta och det visst ejag också någonstans om. Så blev det också. Av godo.
Väl där upplevdes vad som kom att bli en av den mest bisarra av fredagkvällar jag varit med om. En fin kväll. En kväll som inleddes med ett av de mest oväntade och djupa samtal jag haft med någon. Ett samtal med min gode vän som påkallade mig. Det talades om forna tider, gemensamma bekanta och de vi har omkring oss.
Vad som framförallt talades om och som jag vill passa på att tacka min gode vän för, vad våran vårldsbild. Han visade en omtanek på ett annat vi än jag egentligen trodde fanns i honom. Han visade så tydligt vilken fin man han är.
Han gav mig cokså perspektiv. Vad jag tror är nödvändiga perspektiv. Tanken på att sätta mig i fokus har jag i viss mån redan haft. Men tanken på att värdera och högakta den situation som är, att göra det bästa av den, inte efter vad som skulle kunna vra utan efter vad som faktsikt är, det tar jag med mig och kommer högst troligen ha mycket nytta av framöver.
För denna åstadkomst vill jag tacka min högt ärade vän.