Total förvirring

Jag har varit på spexmöte idag.

När jag först började umågs med den nya generationen spexare så yttrade sig min härliga humor på ett excellent vis, något som följdes av blandade reaktioner, för det emsta förskräckelse.
Folk höll för öronen, skrek, sprang och andra på andra liknande vis yttrade hedersbetygelser.
Jag njöt. Jag vet att de nog nånstans gillade vad de hörde. De hade bara inte lärt sig än.

Efter hand lärde de sig, de började bedöma, ibland uppskatta ibland skaka på huvudet och vända sig bort. Några höll samma inställning som tidigare.
En av dem blev omvänd. Efter att ha varit en av de skarpaste kritikerna kom han en dag och yttrade sig på samma humorisitska vis som jag. Han hade fattat vitsen med orden, precis som jag. Var gång jag mötte honom visade han bättring, han försökte verkligen och visade prov på potential i sin strävan.

Rent genrellt så fanns dock tvekan och missnöjet för min ädla humor kvar.

Nu var det ett tag sedan jag umgicks med dem. Jag har hållit mig borta och hållits borta av olika anledningar.
Idag var jag, som påtalat, i mycket god form.

Mina formyttringar möttes av, hör och häpna, uppmuntranden, glädje, skratt, uppskattning, folk som tog sig för öronen och skrek nej och återigen yttranden om att jag var långt ifrån toppen och att jag kunde bättre.
Uppenbarligen ett stort erkännande. Bra. Men för mig så kapitalt oväntat och chockerande att jag mest blev förvirrad. Av goda orsaker visserligen men dock, frustrerande förvirrande.