Stunder utan mössa

En helt fantastisk åstadkomst blev just verklighet.
Min lediga tid verkar inte ta slut än på en stund. Jag lyckades just besegra min lathet och ovilja och sätta mig med en film som jag haft liggande men som av någon anledning inte kommit mig för att se om.
Jag blev alldeles tagen när bandet började rulla. För övrigt en inadekvat term för vad jag åsyftade. Skivan började snurra hade varit bättre. Men jag illar det gamla, det klassiska, på samma vis som jag gillar traditioner.
Till saken. Jag har aldrig känt igen mig så mycket som jag gjorde i filmens första repliker. Det var som stunder tagna ur mitt liv. Fast med mössa. Jag bär sällan mössa. Det gör min frisyr till något jag inte vill att det skall vara.

Jag insåg just hur fantastiskt mycket jag tycker om den här filmen. Och dess rolltolkningar.
Och världens vackraste titel. The eternal sunshine of a spotless mind.