Välbehövliga ord

I ett yrke eller ett uppdrag som mitt så är inte uppskattning det främsta man tänker på, inte det man känner att man mottager mest.
Jag defineras på senare tid oftare som kårordförande än som Fabian vilket är något som för mig är högst olyckligt. Jag har inget emot att vara båda, i många lägen skulla jag helst bara vara Fabian, men att bara vara ordförande, det är bland det värsta jag vet. Då är det ju inte längre jag. Jag började i första läget engagera mig kårpolitiskt genom min föreningsaktiva bakgrund. Jag engagerade mig för att göra bäsgta möjliga av siutationen och för att jag råkade vara invald. Men längst fram i mitt huvud har alltid legat orsaken till allt. Orsaken till mitt engagemang.
Våra fantastiska kårföreningar. Jag känner själv att jag har gjort så mycket jag kan och att det allt som oftast är de som finns i mitt huvud, att min vilja alltid är att aldrig glömma bort dem.
Det är som påtalat inte ofta man uppmärksammas, får en klapp på axeln eller en dunk i ryggen. Men när det sker så är det allt som oftast genom dem som ligger mig varmast om hjärtat. Idag var en sådan dag när jag kunde stå och lyssna, ta till mig och vårda de åsikter som inkom mig. Men också en stund då jag kunde motta uppskattning för mitt arbete. En uppskattning som jag kände var genuint menad.