Ett hopp har tänts

Vanligtvis så brukar jag fyllas av hopp och tro när jag hör Schytts påminna mig om blåvitt eller när jag begrundar mitt egentagna foto av Glenn.
På senare tid så har dock en ny sorts hopp kommit till mig.
Hoppet om mig själv. Det må verka märkligt och låta lite tokigt men det är här nu.

Tack vare ett antal mycket nära vänner som var och en påtalat mig och vad jag är för mig. Jag är nog känd bland även de närmaste av vänner som en lite smådryg person med övertro på sig själv. I mångt och mycket är detta ett spel som jag satt upp för att skydda mig själv, kanske har min sceniska vilja också bidragit till att jag försökt verka vad jag inte är. Men så är det i alla fall.
Min självbild har varit minst sagt sned. Tack vare ett två riktigt goda vänner som finns där för mig och som genom olika metoder fått mig själv att på ett bildligt vis ta mig i kragen, eller i vart fall få mig att upprepade gånger starkt försöka göra det. Detta har hjälpt mig något oerhört.

Även om jag nog till fullo fortfarande inte ser vad andra riktigt ser så är jag långt ifrån lika långt ifrån det nu som för bara ett par månader sedan.

Tack.