Krönikell summering

För det första vill jag påstå att jag inte har någon aning om vad jag just tar mig för. Jag skall försöka summera nästan ett år. Här sitter jag nu, ackompanjerad av Povel Ramel och därpå Magnus Uggla. Båda ordlekare på sitt vis, Uggla på intet sätt jämförbar med Ramel men de är nog ganska lika, bara väldigt olika i tid.
Kallt är det på golvet.

Jag tänker alltså inte summera mitt år som varit, jag tänker summera mitt år som vanligt i mitt bloggande, det är en vesäntlig skillnad. Ta det för vad det är och bannemig om ni inte gör det.

Mitt bloggande den här sejouren började i maj. Första maj närmare bestämt.
"Är, som vanligt, bakfull första maj. Vet inte riktigt vad jag tycker om det men det har ju blivit lite av en tradition och traditioner gillar jag, mycket. Har uppenbarligen just konstaterat att jag gillar att vara bakfull, åtminstone en dag om året. Mycket märkligt, mycket motsägelsefullt." Ärligt och ärligt får man säga. Att lyckas argumetera in sig själv i ett hörn, det är inte var dag man gör det.

Strax efter detta kunde de som åtnjuter tid att insupa vad bloggen bjuder skymta en utläggning om något av vad jag är bäst på. Det kan verka både horribelt, terribelt och allmänt skärpt.
"Jag har en stor fallenhet för bitterhet i allmänhet. Det är något som kommit med åren och framförallt under det senare. Detta är både på gott och ont. Jag har till exempel lärt mig att inte bara se allt positivt utan också värsta möjliga perspektiv. Kan låta illa men det har bromsat vissa potentiella krissituationer.
Fick alldeles nyss, mailledes, ännu en anledning att vara bitter. Något som gläder mig på ett sado-masochistiskt vis." När andra säger bittert så är det på ett nedlåtande och lite negativt sätt. Bitterhet ger mig något. Bitterheten kan göra mig produktiv, balanserad och tillfreds. På ett icke-negativt vis.

Jag blev på konstitutionerande fullmäktigemöte i maj vald till ordförande för Filosofiska Fakulteternas Studentkår. Under året och vad som var innan dess har jag umgåtts en hel del med en Gustav Öberg. Mycket finns att sägas om det, en del kommer nog att sägas om det. Från Gustav har jag anammat ett par uttryck som används en hel del i det fabianska livet numera. Här följer ett klipp som påvisar detta och samtidigt visar på mina tankar om konst-fum.
"Konstitutionerande fullmäktigemöte på tisdag. Lite det jag kopplar av och bort inför. Jobbigt blir det. Inte många kommer sitta i båten."
Ganska talande får jag säga.

Jag har nyligen, nu i januari, återigen funderat på tanken med träning och formidabelt i-kommande. Drar mig till minnes detta:
"Mycket stress blir det. Dåliga matvanor är mer regel än undantag. Min egen mor har börjat kalla mig tjock. Jag började igår inse att jag är nära att instämma.
Vad skall man då göra åt det är frågan som kryper sig närmare? Min syster flyttar hit i sommar, hon är joggingfreak. Skall man försöka komma i form för att kunna hålla hennes takt? Nej. Detta av följande skäl:
1. Det är omöjligt.
2. Det är tråkigt på så många olika nivåer och vis.
En åtgärdsplan skall upprättas. Jag har börjat inse detta. Frågan ligger runt hur denna skall se ut. Jag lutar mer åt en vanlig Fabian-metod; Vänta och se.
To be continued är väl en underdrift."
Jag funderar på om jag skall vara mig själv i frågan eller huruvida jag skall agera vettig människa.

Något som inte finns nämnt i bloggen är en incident från SFS-fum på Gotland där jag och Gustav mötte på och sällskapade med Bacardi Razz. Min kollega Findus kom fram till oss när vi stod i baren på studentkåren. Hon sa, främst till Gustav, "jag är mycket fullare än dig!". Som vilken vettig människa som helst skulle gjort så tolkades detta som något av en jag-vet-inte-vad. Gustav tittade på mig och sa: "Fabian, vi måste ha en åtgärdsplan", varpå han beställde in två sexor Bacardi Razz. Den stunden insåg jag att med Bacardi Razz så kan allt hända.
Detta kan ses som lite utav ett preludium till vad som nu skall redogöras för. Den så kallade Omsitsen och vad vi tog oss för där.
"Omsits ikväll. FFS kåraktiva från alla möjliga delar av organisationen samlas och äter, dricker och njuter av varandras sällskap. En hel del tokiga påhitt blir det nog också...
Satt med Gustav till 01:00 inatt och planerade vad som eventuellt komma skall. Det kommer bli hur bra som helst. Ingenting kan gå fel.
Jag väntas tydligen hålla tal också, det är lite stökigt men kommer säkert gå fint det också. Jag är, som märks, rejält positivt inställd till dagens möjligheter och händelser. Det skall bli skitkul. Det blir min fjärde omsits. Inte många aktiva idag som har det antalet bakom sig.
Gustav och Fabian har för övrigt, trots tidigare missöden, planerat Bacardi Razz för kvällen. Det om något kan vända på det hela till det sämre så är det väl det.
Vi har varit med om Razz-missöden tidigare...
Som tidigare nämnt var det omsits i fredags. Massor av folk inbjudna. En hel del kom.
Gustav och jag hade en hel del planerat. Vidare inbjuden en flaska Bacardi Razz. Jag har tidigare haft instälningen att med Razz inblandat kan allt hända. Jag fick inte fel.
Kvällen förlöpte väldigt väl, våra planerande framträdanden gick väldigt väl, både "Sången om Moa" och övriga tilltag och upptåg. Jag är i övrigt mycket nöjd med kvällen. En spännande händelseutveckling. Mycket Bacardi Razz blev det. Bra, mycket bra."
Sa jag att vi skrev en sång som vi tillsammans framförde? Gustav pekade på mig och sa: "Allt är hans fel". Jag är mycket nöjd.

Därefter kom sommaren. Till sommaren hör en sak. Fotboll. Jag gillar fotboll.
Jag märker för övrigt att jag trots min stolthet stavar som ett trädgårdsredskap.

"Mycket har hänt. Inte. Lite i alla fall har hänt och inte mycket blogg om det.
Vet inte var att börja så vi tar det i oordning.

I helgen som nyss passerat bi som ett altocumulusmoln på himmelen så var det i Grundsund den så välkända "Smultron & Tång Cup". Jag medverkade för tredje gången. Även denna gång med nummer tretton¨på ryggen. Varför vet jag inte, varför det är just tretton menar jag. Medverkade gjorde jag för upplevelsen i sig.

Helgen började redan torsdag förmiddag när jag åkte buss hemåt, Grundsund ligger som ni alla säkert vet precis vid Gullmarsfjordens mynning, på motsatt sida ligger min kära hemstad (stadsstatus 1903 av Oskar den II). Jag och min ädle vän Niclas åkte direkt vid min ankomst till Lottas Lada (lokalt överskottsbolaget eller motsvarande). Niclas hämtade mig för övrigt i gammal Merca modell 80-tal. Det kändes väldigt Miami Vice.
Dagen fortsatte med lunch, lite Championship Manager vid datorn och lite fotbollsuppvärmning ute. Därefter planerande och matlagande för att föda en halv pluton. Man brukar prata om att göra något så det räcker till ett helt kompani men det är egentligen mer än man tror. En halv pluton är en hel del skall jag säga bara det.
Jag sov i "friggan", familjens Friggebod som jag sen tidigare år känner väl till.
Morgonen efter så var det upp tidigt för att åka till Torp köpcentrum och handla. Första gången jag stått och hängt på låset till bolaget och väntat på öppning.
Sjutton pers var vi alltsomallt som sov i hemma hos Niclas föräldrar. Många blev det.
Superlyckad helg. Fotbolls"träning" i fredags med ett par öl till det och kännedom om avsaknad av bollkänsla och kondition. Uppvärmning och taktiksnack klockan 10 i lördags. Med ett par öl till det. Ölen gjorde gott, för, som Sebastian uttryckte det: "Jag har mycket bättre kondition när jag är full". Typ. Lite så var det nog. Man kände inte smärtan när man var full.
Den kom i efterhand. jag kunde bokstavligen inte gå i söndags. Inte röra armar eller ben utan smärta i måndags och är fortfarande stelbent. Med andra ord, en mycket bra helg.

Amputationsönskningarna dominerade söndagen. De fanns fortfarande i åtanke på måndagen men framförallt så var de söndagens tankar."

Åter till arbetet
"Har jobbat en hel del på sistone. För mycket enligt de flesta. De som känner mig känner också till orsaken till detta. Ett kasst sätt att hantera mitt emotionella tillstånd. Jag brukar göra så när jag har annat att tänka på som jag inte vill tänka på. Då lägger jag extra mycket tid på, som det var tidigare; ideellt kårengagemang, som det är idag; jobb. Många klagar och kallar det fel sätt att lösa situationen. Jag ser det inte på det viset. Jag ser det som mitt sätt att hantera situationen. Dessutom blir det för tillfället en herrans massa gjort.

Har börjat fila på lite grejer som skulle behöva göras i oktober eller november. Känns bra. Har hunnit fika med en underbar kollega."
Ett inlägg som beskriver mig rätt bra och hur jag fungerar. Sitter i denna stund och funderar på vem denna underbara kollega är. Jag har tre alternativ i huvudet just nu. Alla kvinnor. Alla underbara.

Jag har skrivit att jag lyssnar på musik. Det stämmer. Ett långt inlägg reducerat till något kort beskriver vad.
"Det gick ett par år av Ska och Hårdrock i mitt liv men Wilmer X fick lite av en renässans i mitt liv i och med samlingsplattan "Totalt Wilmer X" för ett par år sedan. Upptäckte då låten "Vem är den flickan", än idag min starkast lysande favorit."

Jag var ledig fem dar i juli:
"Efter en lång tids ledighet är jag nu åter i Göteborg och på jobbet.

Åkte hem till Lysekil i torsdags eftermiddag. Riktigt skönt att komma hem, trots allt regn. Har träffat relevanta personer i min vänskapskrets och framförallt umgåtts med min gamle far.
Vädret har, som i övriga landet, varit ett otyg. Regn, regn och regn. Klarnade upp och blev riktigt bra och skönt i söndags eftermiddag. Detta ledde till en fem-och-en-halv timma lång promenad. Först upplevdes stångehuvud, jordens kanske vackraste plats, därefter gick promenaden genom staden (stadsstatus utdelad 1903 av Oscar II) och ut på klipporna i andra änden. Solen sken hela tiden och vinden fanns där och flåsade hela tiden. Fantastiskt!

Vi avslutar med ett citat från den amerikanske författaren Mark Twain:
"Solnedgångarna i Lysekil är de vackraste i världen!""
Märkligt att avsluta med dubbla citattecken men det känns rätt.

Vi är framme i december vad gäller när inläggen är skrivna. Händelseförloppet är till att börja med förlagt till september.
Har inte nämnt något om Blåvitt än så länge i summeringen. Blir lite mer nu.
"Glenn Hysén bevisade att han är en genuint go gubbe. Han gjorde något ingen annan hyllad gammal lirare nånsin skulle göra. Han satte sig på en buss med fans ner till Kalmar och gick på match, med fansen. Ingen vip-läktare. Bara Glenn och änglar på läktarn. Och därtill Glenn på räcket. Kommer till det.
Glenn hörde av sig till en av de kända supportergrupperna och sa att han önskade följa med ner, men inte med ett gäng idioter som slåss och har sig.
Så Glenn fick åka buss med bra folk. Finns att beskåda på youtube om man söker, när han drar gamla goa anekdoter och garvar med gubbarna i bussen. Hyllad för den han är.
På arenan efter ett antal öl och ett antal blåvita mål och bra fotboll börjar sedan resten av fansen skandera: "Glenn på räcket, Glenn på räcket". Glenn går upp, något osäker på varför och ropar i 68e minuten ut vad alla har väntat på: "Tobbe är klar!"
Ett par veckor senare så debuterade han. Glenns pöjk.

Veckan efter incidenten på Fredrikskans i Kalmar så satt jag på en tåget hem från en konferens i stockholmstrakten. Elfsborg hade spelat mot Valencia borta dagen två dagar tidigare. Glenn hade å TV3s vägnar kommenterat.
Jag var skapligt trött efter fyra dagars konfererande. Plötsligt kommer två tjejer från en annan ej namngiven bokstavskombination i Göteborg springande och gastar "Fabian, Fabian, Glenn Hysén sitter i bistrovagnen!". De unga kvinnorna ifråga hade varit lite, tja, småtykna på ett bra sätt, tidigare men Glenn Hysén är Glenn Hysén.
Så jag gick dit och tittade, och precis där satt han. Precis där de sagt att han skulle vara. Jag sa: "Glenn, det är en ära att få träffa sveriges bästa försvarsspelare genom tiderna". Glenn tackade så mycket, nästan med en möjlig aningens liten rodnad. Därefter så tjötade vi på i en dryg kvart om allehanda företeelser. Blåvitt av idag, Blåvitts målvaktsproblem, Blåvitts framtida storspelare Tobbe, Blåvits stora hjälte och stomme Håkan Mild, Blåvitts tränartrojka, Blåvitts förhoppningsvis kommande SM-Guld.
Sen berömde Glenn min tröja. Det är en tröja som anspelar på den gamal anti-kärnkraft symbolen den flammande solen som var omgiven av texten Atomkraft? Nej tack.
Fast på min tröja står det Stockholm? Nej tack.
Efter vårt samtal gick jag nöjt åter till min plats, väldigt belåten. Jag satte mig ner bredvid min kollega Emelie som gnaska snart frågade: "Tog du kort på honom?" Det hade jag inte gjort. Jag tog fram min mobil och sprang snabbt tillbaka. Glenn satt kvar. Av någon anledning var jag plötslig fullständigt starstruck och fick knappt fram orden. Men en bild fick jag efter en nervös fråga till. En bild som jag än idag plockar fram och tittar på. En bild som värmer mig rakt igenom.

Jag var rakt igenom lycklig. Glenn-struck."
"Den 28/10 2007 är en dag av blöt tomhet. Det var också dagen då 41 000 änglar ändrade en sång.
Idrottsföreningen kamraterna Göteborg ledde allsvenskan och hade för första gången på elva år chansen att ta SM-Guld.
Jag gick hemifrån strax efter 11. Jag hade efter noga övervägande skippat jackan då det ju trots allt inte regnade ute. Istället bara jag 4 undertröjor, en blåvit hoodtröja och däröver en vackert blåvitrandig matchtröja. Jag kommer än idag ihåg hur jag såg en vindpust röra till ett par löv på gården utanför. Vind, blåst, kan det var fog för oro? Jag hade bättre saker att oroa mig för. Blåvitt kunde fortfarande gå miste om sitt allsvenska guld. Vi kunde torska mot Trelleborg. Djurgården kunde göra en herrans massa mål mot ett BP utan något att spela för.
Ett par lagade glasögon, två öl och en massa pizza senare tågade jag, oddset-Ando och Gustav mot Ullevi. Det hade börjat regna rätt kraftigt.
Vi kom in på arenan en dryg timme före matchstart. Bland oss i klacken som bara blev mer och mer packade, på flera vis, så hördes Knö daj in sjungas av muntra huttrande män. Synbart var att jag inte var ensam nervös. I åttonde minuten trycker Thomas Olson, våran mittfältsgeneral, in ettan. Ullevi exploderar i Glädjevrål. Jag kramar helt okända män bredvid mig som är lika sjukt lyckliga de. Ett par minuter senare hörs en klassisk blåvit supportervisa.
"Vi har vunnit svenska cupen, vi har sjutton SM-Guld, I Europa har vi vart, även där vi guld har tatt, här är mesta mästarna från Göteborg".
Regnet hällde ner och vinden ven. Det blåste en del också kan man säga.
Någon bakom mig i klacken yttrade något om att BP hade tagit ledningen mot Djurgården. Jag hade svårt att tro det. Jag viftade bort det som lyckönskningar hos ungdomarna bakom mig. Pontus Wernbloom gjorde 2-0. Ingen kan kötta som Wernbloom.
Djurgården hade fortfarande inte kvitterat. Kalmar hade hunnit göra mål och med det gå om Djurgården. Det var förstås inte relevant men det gjorde det faktum att Djurgården inte skulle gå om oss mer greppbart. Vi skulle vinna allsvenskan. Hela matchen hade vår sång pågått, i olika skepnader och i olika utföranden men vi sjöng. Vi sjöng för att uttrycka glädje, hopp och för att hålla oss varma. I den 80e minuten började utbytte Wernbloom fira segern nere i båset. Strax därinnan hade vi börjat göra det. Jag hade inte gjort det men jag hade börjat inse att det kunde gå vägen. Vi hade ändrat våran säng. Utan någons direkta påpekande hade "Vi har sjutton SM-Guld" ändrats till "Vi har vunnit svenska cupen, vi har 18 sm-guld". Där någonstans, med de orden uttalade, fylldes jag med glädje hopp och tom eufori.
När slutsignalen sedan gick och planen stormades stod jag kvar där. Innerligt lycklig men också helt tom inombords.Den ofattbara euforin gjorde mig tom.
Det stod klart för mig att det kanske ligger nånting i det där med att glädjen ligger i jakten. I många år har jag nu gått på matcher med blåvitt, glatts åt en poäng, sett positivt i nederlag och förfärats över snedsparkande vänstermittfältare.
De gånger man har stått och blåst sönder på Ullevi under Royal League, beskådandes usel fotboll och glädjas åt de små sakerna. Att glädjas och minnas i efterhand.
Att alltid hoppas på framgång, att se målet men aldrig nå dit. Att hoppas på nästa år.
Nu var hoppet över. Nu var det uppfyllt.
Jag gick ner och trampade på gräsmattan, mest för att ha gjort det. Jag kramade om ett par andra överlyckliga människor som jag inte kände.
Jag vet än idag vad som uppnåtts men vet fortfarande inte att känna riktigt vad jag borde över det. Det kommer.
En god blåvit vän till mig, en man som är lite äldre och därför också varit med om det gamla blåvitt, gratulerade mig till mitt första SM-Guld. Och ja, det var det nog. Guldet 96 när min vän som stått brevid mig på ullevi så ofta hade upplevt det, vå var jag 13. jag visste att blåvitt var men inte vad blåvitt var. Det gjorde jag nu. Nu väntar jag bara på våren då jag åter kan sjunga om våra 18 guld..."
Nu blev det mycket blåvitt, lagom mycket och kanske för långa tillbakablickar men det är faktiskt ett SM-tecken Blåvitt tagit. Det förtjänar all uppmärksamhet det kan få.

Det inlägg som fått flest kommentarer, borträknat burkskinka på engelska, är ännu ett som beskriver lite väl ingående om mig som person och hur jag fungerar känslomässigt. Det är lite väl utlämnande och det vet jag om. Vissa har efterfrågat cenusren för min egen del men jag står för det. Håll till godo:
"Jag sägs som person vara ordentligt driven. Och politiskt är det nog så. Likaså är det så när jag fått för mig nånting som jag gett mig fan på. Om det så gäller att hjälpa mina vänner styra upp sitt liv eller att lära sig en sång för att få chansen att stå på scen.
Däremot så saknar jag i mångt och mycket detta driv när det gäller mitt perosnliga liv. Framförallt om det skulle kunna påverka mig positivt. Detta tillsammans med en bristande självkänsla gör att jag i mångt och mycket kan verka ganska avstannande och tafatt. Ofta kan jag vilja ha nånting eller någon väldigt mycket men visa det genom att hålla igen eller gå därifrån i min blygsamhet.
Jag kan på ett alldeles excellent vis uttrycka mina känslor för någon, på ett ärligt oblygt sätt. Men jag kan stunden därefter uttrycka ett stort antal frågor i mitt eget huvud runt situationen som uppstått. Och jag gör det definitivt. Tvekar. Vad som än uttryckts om mig.
Jag är tyvärr lite väl känslosam. Jag uttrycker vad jag tycker. Jag känner. Detta har alltid slagit tillbaka mot mig. Genom avvisande ordalag, blickar eller mina egna tolkningar. Men det faller mycket sällan väl ut. Detta är något som också gjort att jag ger upp. Jag ger upp rätt tidigt för att inte riskera mig själv att bli sårad.
Jag tror och hoppas så mycket om kärleken att jag gett upp hoppet om den.
Skall man lyckas få mig att tro på kärleken så måste man också våga visa den. Och övertyga mig om den. Sådan är jag."

Vi avslutar lite mjukt med vad det här egentligen handlat om. Min vilja och förmåga att uttrycka mig. Den uppmärksammades av en god vän till mig nyligen. Det gladde mig.
"Jag har i viss mån, av min far, ärvt ett bibliofilt sinnelag.
Mycket av min kärlek till det skrivna ordet stammar högst antagligen från en beundran för vad min far har gjort och åstadkommit i sitt liv.
Viljan att läsa har jag haft sedan väldigt länge. En av de som hjälpt den är en man vid namn Jimmy. En mycket uppmuntrande man som på Kronbergsskolan där jag gick i mellanstadiet var skolbibliotikarie. Det var Jimmy som ledde in mig på Olov Svedelids ungdomsböcker bland annat.
För mig är det skrivna ordet den uttrycksform som jag känner mig mest bekväm i och använder helst. Jag pratar en hel del. Ja. Men mycket av pratandet är utfyllnad av tiden under tiden jag tänker och mycket av pratandet är pratande för pratandets skull för att jag är fruktansvärt obekväm med tystnad.
Min pappa har ständigt genom mitt liv uppmuntrat mitt skrivande på olika vis, alltid varit mån om att se till att jag har möjligheten att skriva.

Fortfarande är det dock så att den person jag tror att jag lyssnar mest på den språkliga punkten är Christer Dahlqvist.
Christer Dahlqvist är och har ända sedan tidigt i gymnasiet varit min idol och förebild. Det är Christer som uppmuntrat och gett mig kärleken till ordet. Det är också han som uppmuntrat mig som elev och alltid varit villig till diskussion. Det är Christer som stimulerat den lilla kreativa ådra jag har.

Christer är också den stora anledning jag har att bli lärare. jag har haft många lärare genom åren men aldrig någon som Christer. Viljan att lyssna. Modet att säga emot. Viljan och vågan att utmana oss elever med nya utmaningar. Förmågan att sporra våra kreativa sinnelag. Jag är lycklig i det att jag har möjligheten att fortfarande i dag få hålla kontakten med Christer.
Christer är för övrigt också gammal boxare. En kamrat till mig, eller om det var jag själv, det minns jag inte, uttryckte en gång följande: "När Christer ger en en knytnäve i magen är det bara kärlek man känner".
Det är så sant som det är sagt."

Jag tror jag slutar där. En rätt bra sammanfattnign av det viktigaste får jag säga. Sammantaget så beskriver det också ganska väl mig som person.
Väl mött kära läsare och ni andra.

/ Fabian Lund, han med tuppkam på huvet från första stund