Litterär nära-döden uplevelse

Har just återkommit från Göteborgs stadsbibliotek.
Jag gick dit för att låna en bok. En bok som jag blivit föreslagen av en god bekant.

Jag hade ingen aning om vad det var för bok; tjock eller tunn, lyrisk eller prosaisk, fiktion eller verklighet. Jag kände till titeln, intet annat.
Jag hittade sagda verk, gick till den närmaste av de övertekniska apparaterna för att låna det. Mitt kort stoppades i apparaten av ingen annan än mig själv. Då sa det stopp.
Jag fick beskedet. Obefintlig användare.
Vad hade hänt? Har jag gått och blivit dödad av biblioteksväsendet? Är jag numer imaginär? Ett spöke? Jag förstår inte. Vem är jag numera?

Jag kom fram till, när jag besinnat mig, att jag inte använt mitt lånekort på tre år ungefär. Men mig veterligen finns jag. Jag löste situationen. Så fräck var jag. Jag sökte hjälp, fick konstaterat att jag faktiskt finns och tillsammans övertygade vi tekniken om detta.
Personalen som hjälpte mig påtalade att vanligtvis brukar det vara kortet som var borttappat, men det hade jag ju stenkoll på. Nu var det jag som var borttappad. Existensiell fnurra, minst sagt.
Jag kanske hakar upp mig lite men finner detta ganska underhållande.

Nu återstår att läsa boken också...