Hur går man vidare från något sånt här? Gör man det naturliga? Ger upp, går ner sig, biter ihop och tappar än mer av sitt liv? Kanske. Antagligen är det den naturliga vägen att gå. Frågar man sin omvärld får man höra att du är bättre än personen ifråga, värd mer. Ja. Det stämmer kanske. Men hon är mer. Inte bara en person. Det låter så futtigt. Den Fabian jag känner ger inte upp. Han biter ihop, visar mer jävlaranamma än någonsin tidigare och gör något av situationen. Att den inte kan vara densamma, det är självkart. Men det är bra. Det är kanske vad som krävdes för att lossna ur vad som var, lossna och växa. Lossna och gå vidare. Lite sund syrlig bitterhet som möjliggör en sund distans som inte funnits tidigare. Ju mer jag tänker på det ju mer säker blir jag på att jag, något okonventionellt är redo att kämpa. Är beredd att kämpa.
Jag är beredd att gå från mulet til klart väder, oavsett en snårig väg dit, om kampviljan finns och är delad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar