Nog

Jag verkar ha fått nog. Månader av olycklig kärlek har jag stått ut med men de senaste veckorna har hela min kropp börjat säga emot. Jag klarar inte av att stå ut mer. Bristande aptit, dåligt med nattsömn och en ständig klump i magen gör mig inte gott. När min kropp börjar kommunicera med mitt hjärta, då känner jag mig på ett väldigt märkligt sätt trygg. Då vet jag att jag kan lita på mig själv. Ibland är det svårt att tänka rationellt när känslorna är för starka. Nu har jag fått hjälp från oväntat håll. Från mig själv. Ju mer jag tänker efter ju mer är jag säker på att jag gör rätt. Oavsett ett nästan omätligt lidande så vet jag att det är dags att våga ta chansen. Våga riskera någonting. Våga sätta mig i första rummet. Lidandet blir oavsett hur jag väljer. Oavsett hur saker slutr. I någon form. Det blir så när man tycker så oändligt mycket om en person som jag gör. Till en viss grad är det svårt att komma ifrån. Men det finns olika sorters lidande. Lidande av godo och av ondo. Lidande av bra och av dåliga anledningar. Jag tänker inte låta mig se allting negativt utan göra det bästa av situationen som är snarare än att gå ner mig i något jag inte vill.