Krossad och vänd

Det var dags för lite rätsida. Korten på borden. Rakhet.

Jag tog mod till mig. Sa vad som fanns att säga med det resultat jag nog egentligen hade väntat mig. Väntat mig och ställt in mig på. Ett slut. Ett stopp. Det kändes väldigt tungt innan. Det kändes väldigt tungt då. Jag vet inte hur det känns nu.

I en relation där jag hela tiden känt en samhörighet, känt att jag betytt någonting, känt mig behövd, fanns nu ingenting kvar. Bara ett okej, och ett par klappar på axeln. Det hade varit en sak för mig med repsons, om responsen hade speglat vad som varit, vad jag trodde hade varit, om den hade speglat vår relation, en relation full av känslor, kommunikation och närhet. Men när responsen är nästan ingen, då börjar jag undra över vad som varit. Om vad som varit egentligen var vad jag trodde att det var eller bara en illusion, en uppehållen bild av någonting som inte var. Det gör mig ledsen på riktigt. Att få allting ställt på ända.

Att få se vad jag egentligen är värd, att jag är försumbar. Det är svårt. Det är känslan som förmedlats mig och få saker har gjort mer ont än det.