Ensamheten och tvåsamheten

Det hände sig för en stund sedan att jag kom på mig själv med att sitta och fundera. Fundera över mig mig själv, min sitation och min ensamhet.

När ensamheten är så stor del av en person som den är av mig då tänker jag ganska mycket på den, runt den, om den, kring den.
På vilket sätt påverkar den mig. Kan jag göra någonting åt den. Vad kan jag göra. Vad kan jag göra för stunden för att motstå smärtan den innebär.
Alla dessa ovanstående funderingar kanske skulle ha frågetecken efter, men inte nu. Nu står de där som påståenden.

Som påtalat tidigare har jag en stor mängd underbara vänner som på sitt sätt gör mig mindre ensam, på ett sällskapligt vis. Samtidigt kan sällskapandet göra ensamheten större.
Jag har kommit till en tid i mitt liv då den stora majoriteten av min omvärld antingen lever eller har levt i ett längre förhållande. Vissa har gått så långt att tvåsamheten är det självklara. Jag är väldigt lycklig för detta. Lycklig för att mina vänner har hittat vad de söker, att de i sig är lyckliga, att de har någon att hålla om, dela sitt liv med. Samtidigt så skapar detta, när ensamheten hos mig känns som värst, mer smärta. En tragisk undran om varför inte jag förunnas detta. Varför inte jag är i den situationen. Ensamheten är i många lägen värst i närheten av tvåsamheten. När bekanta går hem tidigt för att spendera kvällen med sin flickvän eller när man hamnat en kväll på fest med sina bästa vänner och ser sig omkring och märker att de alla har hittat någon. Då känner man sig liten.