Fabian och vatten

I min värld finns det få saker som är så vackert som vatten.
Vatten som kommer nerifrån, vatten som kommer ovanifrån, vatten som kommer från sidan.
Jag älskar regn. att kunna sitta inne och lyssna till det mot rutan, att ligga i tält och höra smattrandet på tältduken. Att få vara ute och känna dofterna som frigörs i naturen av regnet. Att få se, känna och veta om allt liv som sätts fart på. Fabian frodas i regn.
Lika mycket som jag kommit att älska regn älskar jag också havet. Det är nog egentligen med havet som det hela startat för mig. Denna vackra outgrundliga vattenmassa, ständigt i förändring. Som kustbo har tillgången till havet blivit något av ett beroende, även om det är en passiv tillgång så vet jag att det finns där. Det enda jag behöver göra är att flytta mig lite så kan jag se det, cykla en bit eller ta mig upp på en kulle. Jag har bott en period i inlandet. Där var det skog vart man än såg. För mig kom det till slut att bli traumatiskt. Det blev ett naturligt slut på det och för mig så var det nog väldigt bra. Tillbaka till friheten som havet för mig innebär.
Jag kan ställa mig och bara titta och begrunda. Göra det i timtal i sträck.

Lite som muminpappan fast annorlunda skulle man kunna säga.