Livet som Fabian

Jag sitter på jobbet och är relativt improduktiv. Lite för mycket så i mina ögon men det kommer dagar att ta igen det på.

Slogs för ett par minuter sedan av känslan av extrem ensamhet. Det är en av de allra värsta känslorna jag vet, tyvärr en känsla jag umgås med alltför ofta.
Och ja, jag får ofta höra att jag inte har någon anledning att känna mig ensam, så är det kanske. Jag har genom att vara den jag är som person lyckats skaffa mig många goda och nära vänner.
Vänner som på intet vis i mina ögon underskattas. Tro inget sådant.
Det är bara inte riktigt samma sak. Att ha någon att dela sitt liv med och att ha många som är betydande delar i sitt liv, det är en stor skillnad. Det är inte samma sak.
Många gånger kan det hjälpa mycket ockupera tid, skapa glädje och få mig att känna samhörighet. Men det är inte ett fullgott substitut.

Jag är, vilket de som känner mig väldigt väl vet, en mycket känslosam och öppen person.
Detta är något som för det första skapar och bygger mycket goda och vänskapliga relationer och för det andra gör mig som person väldigt sårbar.
Jag öppnar upp mig själv, jag hjälper andra, jag bistår min omvärld med en stor portion omtanke och välvilja. Jag gör mer regel än undantag av att prioritera de som står mig nära före mig själv. Detta är något som jag ofta mottager klagomål gällande men det är i mina ögon vad som personifierar mig och vad som gjort mig till den jag är.
Jag har också sedan gammalt en tendens att misstolka andras tycker för mig, att tolka signaler som kanske finns men är krypterade eller annat. Jag har en tendens sedan gammalt att bli kär. Att mitt personliga känslomässiga engagemang för andra ofta blir starkare än vad som är bra.

Efter ett par riktigt stora hjärtskärande incidenter så har jag försökt att inte engagera mig lika hårt känslomässigt utan mer låta det stanna vid omtanke, välvilja och logik. Jag vet att detta låter löjligt och omöjligt men jag känner själv att jag lyckats ta mig en bit med det, att mina känslomässiga sjumilakliv, av det för mig i slutändan negativa slaget, inte är lika vanligt förekommande. Jag har med andra ord lyckats begränsa mig något. Detta har gjort mig mindre gravt olycklig men för den delen inte mer lycklig.

Jag kan räkna de tillfällen då jag kärleksmässigt kommit någon vart. Jag kan göra det på en hand. Och då talar vi tyvärr inte om längre givande förhållanden eller dylikt utan om vad som i vissa fall varat i veckor och i vissa fall varit positiva på det vis att de inte slutat med ett direkt nederlag.

Sådant är mitt liv och det är något som jag lärt mig acceptera. Det är något som jag ständigt strävar att komma ifrån, att finna bättring. Det är dock fortsatt så det är att vara Fabian.