Framgång

Ikväll berättade jag för min bror och min svägerska. Jag öppnade mig. Öppnade upp. Berättade vad jag finner enkelt att berätta för min syster.

Frågan som alltid ställts, som alltid, åtminstone de senaste tio åren, var gång jag träffat min bror, ställts, besvarades. Den besvarades med mer än en axelryckning, en vit lögn eller annan form av undanflykt. Den besvarades med ärlighet.

För mig är detta ett väldigt stort steg. Något jag inte kan tolka som annat än mogenhet och acceptans. Acceptans för vad som är. Jag har accepterat så långt att jag är överens med situationen. Överens nog att kunna acceptera och arbeta med vad som är snarare än att älta.
Ett för mig väldigt tydligt tecken på att jag är på rätt väg.

Frågan? "Hur går det med brudarna då?"