Förbryllning

Att tycka om någon så mycket att det kan kännas ok att inte få tycka om den fullt ut. Att genuint vilja personens bästa, personens lycka. Oavsett om det innebar att det inte är jag som får göra personen lycklig så är det för mig värt förlusten så länge jag vet att hon är lycklig. Så känner jag nu. Jag har aldrig känt så här för någon annan. Jag har känt starkare för andra innan men jag har inte känt mer, inte känt bättre.
Med henne känner jag mig trygg i mig själv, jag känner mig trygg i varje situation och jag känner mig bättre som person än vad jag gör utan henne. Bättre än vad jag gjorde innan hon kom in i mitt liv. För detta är jag och kommer alltid vara evigt tacksam.
Jag är numera aldrig längre än en tanke ifrån ett leende, oavsett situation så finns det alltid där, tillgången och närheten till det.

För första gången på jag vet inte hur länge så är jag inte utan hopp, att vara olycklig innebär inte per automatik att inte vara lycklig. Även om det är någonting väldigt stort och betydande som saknas mig så känner jag inte som tidigare. Jag känner inte primärt det negativa för jag har vad jag har som är så positivt och som gör mig så gott. Som har förändrat så mycket för mig.
Det är en väldigt förbryllande situation.