Att nära och att vara nära en dröm

Jag har sagt tidigare och säger det igen. Jag har nog på något vis min framtid utstakad. Jag vet vad jag kommer bli. Jag vet inte vad jag vill bli. Det är lite av ett dilemma då det gör det jobbigt med motivationen att plugga till vad jag kommer bli.

Ibland väcks man av sina egna tankar. Man inser att man har saker inom sig som man inte tänker på eller som man inte insett finns där. Man inser att visioner, förhoppningar och drömmar kanske lika mycket kan vara en vilja.
Mer och mer har det blivit så för mig å det senaste.

Jag vet nog någonstans att jag innerst inne vill ägna mig åt att skriva. Det är nog och har varit en stor dröm för mig.
Att kunna försörja sig på det man tycker om mest är någonting som förhoppningsvis alla strävar efter. Det gör i varje fall jag. Jag har insett att min dröm också är min vilja och tvärtom.
Dett är en väldigt lång väg dit. Men det står nånstans klart för mig att allra helst skulle jag i det här fallet vilja vara som min pappa. Få personer har funnits där som ett så genuint och godhjärtat stöd som min älskade far.

En god vän sa nyss till mig vad jag tror att jag bedömer vara det finaste någon sagt till mig.
Hon sa "...du faktiskt vet hur man skriver så att man som läsare vill läsa mer".
Få saker, få ord, få av något kan och har inspirerat mig så mycket som dessa ord.
Hon har, om bara genom ett par omedvetna, opretentiösa ord, bara för den här korta stunden, påpekat en möjlighet för mig. Hon har påpekat en närhet till den drömbild jag har.

Och jag hymlar inte med det, jag vet att det är kort och temporärt och inte att tolka in för mycket i eller något jag skall låta stiga mig åt huvudet. Men för stunden så gläds jag. Något oerhört.

Jag gläds åt de vackra fina orden. Men minst lika mycket om inte mer så gläds jag åt att ha skänkt glädje och leende till en annan människa.