Att träffa sig själv

Att träffa sig själv kan man lära sig mycket av. Jag gjorde det nyligen.
Inte på ett H.G. Wells manér med tidsmaskin, rök och konstiga ljud.

Jag satt ner och pratade med en nygammal bekant.
Personen ifråga sa sig vara en god människokännare och bra på att bedöma andra.
Jag blev nyfiken och frågade om mig. Vad hon sett, vad hon ser.
Det hör till saken att vi känner varandra lite grann sen innan. Vi träffades för första gången redan för ungefär tre år sedan. Umgicks mer och arbetade ihop i ett gemensamt projekt för ungefär två år sedan. Och nu, nu arbetar vi återigen sida vid sida.

När jag ställde min fråga var hennes första kommentar, något som gled ur henne och som antagligen var en tanke tänkt att hållas inom henne "Hur skall jag säga det här på ett diplomatiskt vis?".
Jag sa direkt som svar att det skall du inte. Jag är mer intresserad av sanningen än en förtäckt sådan.
Jag fick höra vad jag själv till viss del visste, till viss del kom det mycket nyheter mig tillhanda.

Vad jag framförallt såg och hörde var en stor personlig utveckling. Från en ung, osäker man i stort behov av bekräftelse till en inte riktigt lika ung, osäker man i stort behov av bekräftelse. När jag hörde hennes ord hörde jag också mina ord, inom mig, beskriva en historia, en historia om utveckling.
Jag berättade om den osäkra pojken. Jag hörde berättas om tönten som han var i sina ögon lika mycket som i andras ögon. Jag hörde också berättelsen om det förtäckta jaget. Ytan och masken jag ibland medvetet, ibland omedvetet plockar fram för att rädda mig själv. För att inte visa vad som egentligen är. Inte visa osäkerheten. Inte visa rädslan för att inte accepteras. Rädslan för att inte räcka till. Hur den masken får mig att verka jobbig och dryg. Jag fick också höra och se min berättelse, kommen ur hennes ord, om hur jag gått in i en uppgift så mycket att jag för min omvärld framstått som en dryg och pompös besserwisser.
Jag fick också höra vad hon ser idag. Och det är för mig ett stort nöje att höra att vad jag visar upp för min omvärld idag av Fabian är den Fabian som jag känner, ingen annan. Det fyller mig med ett hopp om mig själv. Glädjen att veta att man omedvetet eller medvetet har släppt hämningar och bromsar. Att man inte längre skäms för sig. Vad man än tycker om vad som är.

Jag har träffat mig själv. Och jag har i mångt och mycket överträffat mig själv i och med det.