Lojalitet

Jag gör en liten avstickare från vad jag brukar skriva om.
Detta sker med tanke på de senaste dagarnas händelser.

Mats Sundin förhandlade ner sin lön mot en så kallad no-sell klausul. I NHL ägs man inte av en klubb, där ägs man av ligan. Mats Sundin har spelat i två klubbar i sin NHL-karriär. Mitt gamla favorilag Quebec Nordiques (som sedan blev Colorado Avalanche efter en flytt till bättre ekonomiska förutsättningar) och därefter Toronto Maple Leafs. Mats är en bra bit över 30 och har kanske inte så mycket kvar av sin karriär. Han har aldrig vunnit Stanley Cu, har troligen inte chansen att göra det i Toronto. Han har en klubbledning som är sur på honom för att han väljer att stanna kvar. Vilket han gör. Han gör det för klubbens skull och för klubbens trogna fans, som öppet erkänner Sundin som den bästa de någonsin haft.
Igår kväll bestämde sig en av världens bästa hockeyspelare genom åren, Peter Forsberg, för att skriva kontrakt med Colorado Avalanche. Ett gammalt favorilag för mig men jag bryr mig inte jättemycket längre. Vad jag bryr mig om är att det är laget han spelade för i nio år, laget han vunnit Stanley Cup med två gånger. Men också ett lag som i nuläget har väldigt småchanser för en Stanley Cup-seger, knappt en chans att gå till slutspel. Det är heller inte i Denver som de stora pengarna finns. Men det är där hjärtat finns. Det är där publiken dyrkar honom och har gjort i så många år. Det här blir kanske sista gången den så skadedrabbade hockeyikonen spelar hockey. Och han väljer att göra det i Colorado.
Det har ställts många frågor om tanken på klubbkänsla de senaste åren. Sundin och Forsberg visar här att den finns, i dubbel bemärkelse. Jag tycker att det är ganska häftigt.

Även inom fotbollen har den varit stort kritiserad med stor cirkulation på spelarmarknaden. Där finns i mina ögon stora goda exempel även där på att det fortfarande existerar något som har med saken att göra. Ett exempel är Håkan Mild som både som spelare och sportchef satsar på det egna laget, ser till att pusha fram det före att skrika efter nyinköp. Man vågar se långsiktigt.

Jag avslutar med ett par fina ord av lysekilssonen Fredrik Risp, också han en gång blåvit. Ord som han yttrade då det i slutet på hösten spekulerades i en flytt hem till Sverige för honom, då både Elfsborg och Malmö sades beredda att öppna plånboken ordentligt:
"...skulle hellre sitta i turkiskt fängelse än spela för en annan allsvensk klubb än Mesta Mästarna!!"