Tiden och jag

Jag och tid är en underlig historia.
Jag är en ganska passande kille. Jag lägger prestige i tid.
Skulle det mot förmodan någon gång vara så att jag kommer sent till exempelvis en föreställning så kommer jag troligtvis istället inte alls.
För mig är det mycket ohövligt att inte vara i tid, att klampa in tio muniter sent, bröta runt halvt högljutt och låtsas som ingenting. För mig är en tid en tid, inte någonting ungefärligt.
Börjar någonting vid en viss tid skall man vara redo att börja då, med eventuella ytterkläder av och eventuellt anteckningsmaterial redo. Man skall vara där och redo vid sagda tidpunkt, inte där och just insläntrandes. I mina ögon. Jag säger inte att någon är bättre eller sämre för att den eller de funkar på ett visst vis. Jag presenterar min syn på saken.

Detta må låta hårt och lite arrogant. För mig är det en självklarhet. En inneboende, undermedveten, såväl som medveten, självklarhet.

Det är på intet vis så att jag ser mig som bättre eller sämre än någon annan på grund av min tidssyn. Jag dömer inte heller någon annan för deras eventuella förmåga. Vad som är är. Jag accepterar det. Jag tror att alla försöker agera efter bästa förmåga. Vad mer kan man begära. Intet i mina ögon.

Jag har under mina år som student trixat en hel del med tiden och relationen till den.
Väldigt många av de jag lärt känna och som jag umgåtts mycket med har haft en helt annorlunda inställning och förmåga gällande tiden och dess hållning.
Jag är antingen tidig eller fläckfritt på pricken. Vissa regelbekräftande undantag har givetvis förekommit men allt som oftast är det så. Mina bekanta jag umgås frekvent med tenderar att vara antingen sena eller väldigt sena av sig.
Den förste av de jag har i tankarna, kronologiskt sett, såg sitt tidsmässiga falerande som något naturligt, något som kom med omgivningen. Jag umgicks såpass mycket med honom att jag till slut tröttnade på väntandet och anammade beteendet. Detta ledde bara till att jag började ogilla mig själv för att jag agerade på ett vis som jag själv ansåg vara fel.
Nummer två i ordningen, som jag fortfarande umgås med, underbar människa, har samma opassande oförmåga till tidspassande. Han är dock medveten om problematiken och så är också hans samvete. Denna typ är mycket lättare att hantera och agera med. Jag är medveten om det undermedvetnas påverkan på mig, jag är medveten om att hans agerande inte är medvetet heller. Jag brukar lite skämtsamt säga till honom att det inte gör något att han är sen, jag kompenserar helt enkelt det med att vara tidig.
Den tredje personen ser jag som ett så kallat lost case. Där finns inget att göra, inget att försöka med. Det är bara att acceptera. Det har jag gjort. Och jag retar honom och pikar honom lika mycket varje gång. Det får han ta.