Jag känner

Jag är en kille med känsla. Dels är det så att jag är väldigt känslosam av mig. Dels är jag nog lite känd för att uttrycka vad jag känner, dela med mig av mig själv. Både bra och dåligt skall sägas.
Men känslor är en väldigt viktig del av mig. Alltid känner jag något, bitterhet, svårmod, kärlek, avsky, ledsenhet, ensamhet, listan kan göras lång. Men känner det gör jag. Ofta till mitt eget förtret. Det gör mig till den jag är. Gott enligt andra, ont enligt mig. Men så är det.

För inte så länge sedan så gick en mig relativt närstående person bort. Jag trodde inte att jag kände något speciellt för personen ifråga. Inte så att jag tyckte illa om personen ifråga, tvärtom. Men jag kände, vad jag visste, inget speciellt. Timmarna efter att beskedet nådde mig visade något annat. Jag gick omkring i min egen värld, full av aggression, sur och förbannad på allt och alla. Mycket antagligen en reaktion, en förvirrad reaktion, på vad som skett. En märklig reaktion på chocken och maktlösheten.
Jag har idag varit på begravningsgudstjänst för personen ifråga. Mycket känslosamt blev det. Mycket tomhet.
Jag kände nog då en hel del, vanan trogen. Sorg, glädje att återse släktingar, glädje över minnen, upprymdhet över livets orättvisor. Tankar om liv som tas och liv som ges.

När jag sedan lämnade sällskapet, lämnade ceremonin och vad som var med den påföljande, återgick till livet som det brukar se ut, då trodde jag också att jag skulle återgå till min vanliga känslovärld.
Till det ensamma, ofta missmodiga, egna jag som jag brukar känna.
Det gjorde jag inte. Jag kände ingenting. Absolut ingenting. Det är det värsta och mest hopplösa jag varit med om på länge. Jag vet inte om jag ansåg det vara bra eller dåligt men det var inte jag. Vad jag länge längtat efter, bristen på känslor, blev lika mycket en besvikelse som min längtan efter det varit stor. Jag har nu ett behov av att hitta något annat att längta efter.

Min avsaknad ledde till att jag under dagen sökt upp människor i min närhet av olika slag. Människor som för mig innebär olika känslor, i vart fall brukar de göra det. Någonstans för mig själv tror jag att jag sökte upp situationer i dag, situationer och människor som jag förväntat mig känna saker av. Likgiltighet, avsky och annat. För att få möjlighet att känna, känna något annat än sorg, känna något annat än att inte känna.
Det gick inte som jag hade hoppats. Det gav egentligen inte utslag alls.

Jag behöver känna. Min största och för mig mest möjliga önskan är att hitta någon att känna något för. Någonting positivt. Och få det besvarat. Men det lär inte hända. Hoppet om det är för mig borta för längesedan. Nu finns bara önskan och viljan kvar.