En svårighet och brist

Igår kväll blev jag meddragen på bio. Det visade sig för det första vara ett helt annat sällskap än vad jag trodde. Ett visst obehag drabbade mig då jag noterade sällskapet. Jag insåg att jag skulle behöva umgås hela kvällen med en person som jag försökt göra allt jag kan för att glömma. För att förskjuta. För att göra mig av med. Gjort allt för att befria mig ifrån.

Jag gick igenom alla scenarion och dylikt som tidigare cirkulerat i mitt huvud om personen och de situationer som skulle kunna dyka upp. Åtgärdsplaner jag sedan länge funderat ut.
Tyvärr sänktes mina försök till ignorans, nonchalans, likgiltighet, syrlighet och otrevligt behandlande rätt så snabbt. Jag misslyckades kapitalt och snabbt med att behandla personen ifråga som förtjänat och framförallt som planerat.
Jag återgick snabbt till att vara på vanligt sätt rätt så trevlig. Det kan kanske ses som bra men inte i mina ögon. Inte när jag för egen del måste sätta en gräns och vägra mig själv överträdelser. Då är det inte läge att vara trevlig. Det låter dumt att sitta och föra fram hur gärna jag vill kunna vara otrevlig men i ett läge som detta så skulle det vara behövligt. För att kunna släppa taget.
Jag vet att personen på andra sidan gärna skulle se att det går att köra på utan att låtsas om vad som passerat men inte jag. Det spelar ingen roll hur mycket jag skulle vilja det. Det går inte. Inte efter vad jag åsamkats. Inte med tanke på hur jag fungerar och vad jag känt. Och vad jag känt för vad jag utsatts för.

Jag behöver klippa band. På ett icke-kungligt vis.

Tyvärr är detta ganska symptomatiskt vad gäller mig. Att agera mer på vad sätt som är bäst för andra än vad som är bäst för mig...