Jag är gåtan, gåtan är jag

Jag tror mig veta mig vara en ganska bra kille, ett gott stöd för mina vänner, en kille att lita på.
Många har uttryckt, efter att jag låtit dem lära känna mig mer än gemene man, att jag är klok och insiktsfull. Jag har en god förmåga till analys av andras problem och problematik och tenderar ofta att ha goda råd att komma med på samma sätt som jag kan få andra att se positivt på sin situation och sina handlingar.

Jag funderar dock en hel del över mitt eget agerande. På intet vis mitt agerande mot andra. Det gör jag gladeligen. Vad jag är fundersam över är min ohörsamhet till mina egna råd. Ofta är vad jag säger till andra något som väldigt väl kan stämma in och fungera på min egen situation och mina handlingar.

Jag påtalar detta ganska ofta. Jag påtalar ofta i samband med att ge andra råd att jag önskar att jag lyssnade på mig själv. Jag har ingen aning om varför jag inte gör detta. Jag tror att det är någon form av självdestruktiv mekanism. Jag vet att jag ibland, av för mig oförklarliga anledningar, märker att jag inte riktigt låter mig själv agera på ett vis som skulle göra mig lite gladare, lite mer nöjd. Som skulle kunna få mig att må lite bättre.

Detta är för mig en gåta. Jag är för mig en gåta. Gåtan den är jag och för mig att komma över och ta i tu med.
Men vad har jag att få ut av det? Jag borde tänka på mig själv men gör det inte.
Jag borde lyssna på mina egna råd men jag gör det inte.
Jag är en gåta för mig själv.