Egenkontradiktion

Jag vet att jag, i inlägget nedan, genom placering av bisatser, gjort vad jag själv skulle omnämna som ett gravt syftningsfel.

Vanligtvis skulle jag direkt rätta mig själv, lite omärkligt, för att få det just rätt.

Nu anser jag dock, lite självemotsägande, att perfektion inte är allt. Då det nu gäller språklig perfektion så är det väldigt självemotsägande men jag låter det vara det.
Det kanske är lite av tjusningen. I många lägen sägs jag vara förutsägbar. Jag anser mig själv vara något träig. Av spännande träslag men ändå träig. Varför då inte sysselsätta mig med lite kontradiktion. Man skulle kunna göra hur mycket som helst av detta. Det är inte alls ovanligt att jag överanalyserar och övertänker över saker och detta skulle kunna vara ett motdrag mot just detta.

Men sanningen är att mitt val att inte rätta mig själv föll sig naturligt. Jag noterade det flera gånger när jag läste igenom vad jag skrivit men ansåg mig själv fortfarande inte behöva rätta mig.

Detta förbryllar mig. Och jag tror att jag gillar det.