Det är över nu

En utvecklande, plågsam, härlig, punschfylld, dramatisk och självförlösande tid är över.

I lördags hade vi vår sista föreställning. Draeggföreställningen.
Jag har för mig att jag nånstans nämnt att allt kunde hända. Det gjorde det.
Jösses vilken lång första akt. Det kändes som att den aldrig skulle ta slut. Det gjorde den knappt heller. Omtag efter omtag på de allra konstigaste vis. Följt av en välbehövlig utskällning.
Oväntade hämndaktioner inom ensembeln, på scen.

Medmänniskor i lokalvårdskören som inte kunde texten.
Jag som för en gångs skull reagerade konstigt på det.

Kom hem 04:30 från festen efteråt. Helt slut, med en katastrofal huvudvärk och ett oförrättat ärende.
Jag tror att jag hade trevligt ändå.

Nu väntar vila, ta igen saker på jobbet. Koppla av. Koppla bort. Kanske göra något åt vad jag inte gjort. Men det känns inte längre överprimärt.