Fruktan för en årstid

Jag pratade i lördags med min far. Första gången på länge. Han ringde för att förhöra sig om min systers föreställning på stadsteatern. En föreställning som jag inte kunnat se än, då jag spelat själv.
Det hela kom bort lite grann då pappa lite i förbifarten nämnde att en för mig nära, avlägsen släkting gått bort väldigt nyligen. En släkting som jag inte stod jättenära men som oavsett alltid funnits. Alltid varit en del av somrarnas tillvaro. Och nu kommer hon inte finnas där. Jag fruktar den sommar som kommer.

Jag blev lite chockad när pappa berättade men tänkte inte mer på det. Trodde jag. Jag märkte ganska snart när eftermiddagen kom att jag påverkades och tänkte på det ganska mycket. Undermedvetet. Av någon för mig då outgrundlig anledning var jag förbannad och sur. Något jag i mångt och mycket försökte hålla inom mig, av hänsyn till andra. Men visst var det tydligt.
Mer än detta så kände jag mig tom och orkeslös. Jag hade en situation som jag som bekant lovat mig själv att ta tag i. Jag orkade inte. Jag orkade inte vara trevlig mot gamla bekanta. Jag orkade inte. Jag såg vad som var omkring mig, men jag kände inte. Jag orkade inte. Framförallt tydligt för mig att jag kände som jag gjorde blev det när jag skulle gå. När jag gick runt och sa adjö och en av mina nära bekanta tittar oroat på mig och frågar hur det är med mig. Det syntes.
Jag brukar vara väldigt duktig på att hålla masken, att maskera hur jag känner. Men om inte detta hade lyckats eller skett så var det uppenbart allvarligt.

Jag känner en märklig, på något vis förvånanden tomhet. Saknad. Fruktan.